Austin-Sparks.net

I Kristi Skola

av T. Austin-Sparks

Kapitel 5 - Livets ljus

Läsestycken: Hes 43:2, 4 – 5, 44:4, 47:1, Joh 1:4, 8:12, 3:3, 9:5, 12:20-24, 12:46, 2 Kor 4:4, Ef 1:17-19.

Livets ljus! Innan vi tittar närmare på detta ämne, Livets ljus, låt mig få ställa en enkel men mycket direkt fråga. Kan vi alla säga fullt sanningsenligt att vi verkligen är intresserade av att vara delaktiga i Guds syften, att känna till vad detta syfte är och bli funna mitt i det?

Allt är beroende av om vi bär på en sådan längtan. Det här är något som hör till det praktiska. Det skulle genast styra oss bort från att endast vara intresserade av sanningar och från att öka på informationsmängden och vår kunskap om andliga ting. När vi ser in i våra egna hjärtan ett ögonblick, och låt oss alla göra det, kan vi då verkligen säga att det finns ett genuint och stort intresse av att finnas mitt i detta syfte, detta storartade, eviga Guds syfte? Är vi beredda att överlåta oss till Herren i förhållande till detta med en förbindelse vilken präglas av fullständighet och slutgiltighet och utifrån vilken vi bär med oss en insikt om att han kommer att lägga allt tillrätta i fråga om oss för att till varje pris säkra sina syften. Är vi, som Guds folk, redo att stanna upp och låta oss ställas inför detta och se till att vi befinner oss i linje med Guds mål?

Jag vet att några av er redan befinner er där och för er finns det inte något att lägga till, men det finns alldeles säkert några som ser saker som självklara och tar mycket för givet. Vad jag menar är att de är kristna, de är troende, tillhör Herren, frälsta, man sätter tilltro till Herren och har förbindelse med kristna institutioner och har stått i detta länge, kanske från barnsben. Det är till sådana som jag talar och vädjar. Detta uttryckssätt används gång på gång i Guds ord: ”I enlighet med det syfte och den ordning som var fastlagt i Kristus Jesus förrän världens grund var lagd.” Är detta den sak som har främsta platsen i vårt synfält eller befinner det sig i bakgrunden som något dimmigt och diffust?
Jag lägger tonvikt vid detta för att se till att vi har något att arbeta med. Gud måste ges utrymme att arbeta, han måste ha något att arbeta utifrån, och där detta finns kan man fortsätta och det kommer att skapas ett rum för uppenbarelse av hans syfte och av dess väg. Men om vi inte befinner oss i en uttalat positiv position och attityd till detta kommer vi att höra en hel del sägas, men det kommer endast att vara ord som far förbi utan egentligt värde för oss.

Guds syfte

Nå, vi förutsätter att det finns ett sådant intresse, åtminstone i ett sådant mått vilket gör det möjligt att fortsätta och vi frågar: ”Vad innebär och innehåller Guds syfte?”, ”Vilket är Guds mål?”. Och jag menar att det kan beskrivas på följande sätt. Man kan slå fast att Guds syfte är att det ska komma ett tillfälle, en tid då han har ett kärl i och genom vilket hans härlighet sprider sitt ljus i detta universum. Vi ser hur detta speglas i bilderna av det nya Jerusalem som kommer ner från Gud ut ur Himlen, full av Guds härlighet. Den lyser som den dyrbaraste ädelsten, som en kristallklar jaspis. ”Ägande, bärande, Guds härlighet!”. Detta är det mål som Gud har i sikte för ett folk; att vara, andligt menat, för hans universum fyllt av andliga väsen som solen är i detta universum så att nationer och riken kan vandra i dess ljus – inget behov av sol, inget behov av måne därför att det inte finns någon natt. Detta säger oss att Gud önskar äga ett folk fyllt av ljus, det ljus som följer med kunskapen om Guds härlighet. Detta är slutmålet, och Gud begynner arbetet hän mot detta mål redan då något av hans barn föds ovanifrån. Denna födelse, den nya födelsen ovanifrån, skingrar mörkret och är en inbrytning av ljuset.

Hela vägen genom denna Kristi skola, är den Helige Ande sysselsatt med detta ena, att leda oss längre och längre in i ljuset. ”Han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken.” Ef 4:6. Och det ska vara sant i fråga om oss: ”De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, tills dagen når sin höjd.” Ords 4:18.

Många har trott, och genom att tänka så har man blivit besviken, att allt ska bli allt enklare och smidigare, allt blir bara ljusare och klarare, allt blir bara glättigare och mera fröjdefullt allteftersom vi fortsätter. Men så fungerar det inte. Jag kan inte finna täckning för detta i de heligas omständigheter och yttre förhållanden någonstans i någon tid. För dessa blir inte stig och vandring ljusare och ljusare i det yttre. Men om vi verkligen rör oss under den Helige Andes ledning och styre kan vi med kraftigaste eftertryck säga att i det inre växer ljuset allt mer. Stigen badar i allt klarare ljus, vi ser mer, ser klarare, ser allt i ett ständigt växande ljus.

Detta är Guds syfte, till dess den tid är inne då det inte finns något mörker alls, inga skuggor, ingen dimma, men då allt är ljus, allra bästa ljus, då när vi inte ser saker som i en spegel men ser ansikte mot ansikte och vi känner och vet på det sätt som vi själva är kända. Detta är Guds syfte beskrivet i enkla termer. Intresserar det dig? Bryr du dig om detta?

Detta innefattar krisen och för med sig en process i det andliga livet med en härlighetens klimax i ett uppryckande. Det jag särskilt har i sikte nu är denna process.

Vi läser i Hesekiels bok om Guds härlighet som kommer för att uppfylla templet, och vi har sett i de föregående studierna att Jesus Kristus är det templet. Han är det väldiga Guds Betel över vilket änglarna far upp och ner, i vilket Gud låter sig finnas, i vilket Gud talar (uppenbarelsens plats), i vilket Guds välde och auktoritet bor, det slutgiltiga ordet. Han är huset, templet, och Guds härlighet bor i honom, Guds ljus bor där.

Guds härlighets rum

Om vi ser tillbaka på det tabernakel eller det tempel där Guds härlighet, Guds shekinah, fanns lägger vi märke till att det ljus, den härlighet som sammanlänkade Himlen med jorden fäste sitt särskilda uttryck i det allra heligaste. Du vet att i det allra heligaste var allt omgärdat med draperier och förhängen för att utestänga allt naturligt ljus så att om man gick in dit skulle man hamna i fullständigt mörker om inte detta härlighetsljus hade funnits. Men när man gav sig in dit då härligheten vilade över det, badade allt i ljus, det var gudomligt ljus, himmelskt ljus, Guds ljus. Och detta det allra heligaste är en förebild till och visar upp Herren Jesu inre liv, hans ande där Gud återfinns, ljuset från Himlen, det ljus som återger vad Gud är i honom. Hans ande är det allra heligaste i Guds hus, och det var där i det allra heligaste som härlighetens ljus fanns. Där ville Gud vara samman med sitt folk och tala till dem genom sina representanter.

”Där skall jag göra mig känd för dig. Från nådastolen, från platsen mellan de båda keruberna som står på vittnesbördets ark, skall jag tala med dig” 2 Mos 25:22. Samvarons utrymme, där vill jag vistas samman med er och göra mig känd. Samvaro – vilket underbart ord. I det finns inget av hårdhet, inget som väcker förskräckelse, inget som skapar fruktan. ”Jag vill vistas samman med er.” Det är den plats där Gud talar, där han gör sig känd. Det är samtalets plats. Den kallas uppenbarelsens plats, talandets plats. Det är nådastolen, försoningens utrymme och allt detta är Herren Jesus. Han har ställts fram som ett försoningsoffer, Rom 3:25, och i honom har Gud sin umgängelse med sitt folk. I honom talar Gud med sitt folk.

Men det är dessa ord ”I Honom” som måste lyftas fram och understrykas, därför att det inte finns någon umgängelse med Gud, ingen gudsnärvaro, inga ord från honom, ingen möjlighet till samtal utom i Kristus. Ett sådant möte skulle innebära förödelse och död för den naturliga människan. Därför finns dessa förfärande varningar utställda för att hindra oss att försöka ta oss in till den platsen utan att vara rätt utrustade och klädda, den utrustning som i symboler talade om den naturliga människans fullständiga skylande och om Himlens Man som klär oss i himmelska kläder, med rättfärdighetens mantel. Endast klädd på detta sätt kan man våga gå in där. Utan detta heter det: ”På det att han må dö…”

Om du vill veta exakt hur detta tar sig uttryck, gå då till Nya testamentet och ta dig an berättelsen om färden till Damaskus som Saulus av Tarsus företog. Han säger: ”Jag fick under resan, konung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus från himlen, klarare än solen, stråla omkring mig och mina följeslagare. Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: Saul, Saul, varför förföljer du mig?”

Sedan minns du hur man reste upp honom, stödde honom och förde honom in i staden – han hade ju blivit blind. Hans blindhet varade bara tre dagar och tre nätter. Genom Guds barmhärtighet sändes Ananias ut för att besöka den förblindade mannen och för att säga: ”Herren Jesus som visade sig för dig på vägen hit, han har sänt mig för att du skall kunna se igen och uppfyllas av den helige Ande.” Om inte detta hade skett hade Saulus förblivit blind i resten av sitt liv.

Detta är resultatet av den naturliga människans möte med Guds härlighet som lyser i Jesu Kristi ansikte. Det är förödelse. Det finns ingen plats för den naturliga människan i det ljuset – det blir dess död. I Johannes 8 finner vi dessa ord, ”Livets ljus”, ställda mot dödens mörker. I Jesus Kristus ses den naturliga människan som helt ställd åt sidan. Det finns ingen plats för honom där.

Inget utrymme för den naturliga människan

Detta innebär att den naturliga människan inte kan nalkas det ljuset. Inte heller kan denna människa finna plats i Guds syfte och finnas med i det hus som fylls av Guds härlighet, detta kärl genom vilket han ska manifestera sin härlighet i sitt universum. Den naturliga människan kan inte nå in dit; och när vi talar om den naturliga människan refererar vi inte bara till den ofrälsta individen, den människa som inte har mött Herren Jesus. Vi talar om den människa som Gud helt och hållet ser som ställd åt sidan.

Aposteln Paulus var tvungen att tala till de troende i Korint om dessa ting. De hade låtit omvända sig, de var födda på nytt men de hade låtit sig fängslas av världens visdom och denna världs makt, vilket betyder naturlig visdom och kunskap och den makt som följer därmed. Och deras disposition och böjelse ledde dem att söka gripa tag om det som hörde till det gudomliga för att utforska och analysera det. De gjorde detta utifrån den naturliga människans visdom och förståelse, utifrån filosofi, utifrån denna världens filosofi och vishet.

De utnyttjade den naturliga människan som redskap till förståelse av det som hörde det gudomliga till och aposteln skrev till dem och talade med dem på deras eget språk och sa: ”En oandlig, en själisk människa – att vara själisk syftar inte på den icke-pånyttfödda människan, inte en sådan som aldrig har haft att göra med Jesus Kristus utifrån hans försoningsverk – tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.” 1 Kor 2:14.

En själisk människa, en människa som vandrar efter själslivets intryck och förmåga, detta är det vi kallar en naturlig människa. Den senaste av våra vetenskaper är psykologin, själslivets vetenskap, och vad innehåller denna vetenskap? Den sysslar med människans sinne, och här har vi vår text igen – jag ger dig en parafrasering, därför att det är just detta det hela handlar om – själslivets vetenskap kan inte ta emot det som hör Guds Ande till, inte heller kan denna vetenskap lära känna sådant. Denna människa är mycket smart, mycket intelligent, högt skolad, med alla sina naturliga sinnen förda till högsta nivå i utveckling och skärpa, ändå är denna människa utestängd när det gäller att förstå det som hör Gud till, han har ingen möjlighet, han befinner sig utanför.

För att kunna ta emot den första lilla glimt av kunskapen om Gud måste det till ett mirakel genom vilket blinda ögon som aldrig sett ljus ges förmåga att se. Och detta ljus kommer som en uppenbarelsens flamma, på det att det ska kunna sägas, ”Välsignad vare du… för kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, men min Fader som är i Himlen.”

Detta slår fast ett oerhört faktum. Varje liten del av det verkliga ljuset har detta som mål; uppenbarelsen av Guds härlighet i oss och genom oss, varje liten del av det återfinns i Kristus Jesus och vi kan endast bli delaktiga av det i honom utifrån det faktum att den naturliga människan har ställts fullständigt åt sidan, eliminerats, och en ny människa har skapats med helt ny, andlig, förmåga och duglighet. Nikodemus, den bästa produkten av den tidens religiösa skolning, fick veta att ”Den som inte blir född på nytt kan inte se…” Han kan inte se. Innebörden är denna; för att kunna lära känna de första bokstäverna i det gudomliga alfabetet måste man vara i Kristus, och varje liten del som sedan följer innebär att lära Kristus, att få tag på vad det innefattar att vara i Kristus.

Det sätt på vilket vi kan få Livets Ljus

A. Krisen
Detta för oss till följande fråga. Vilken väg leder oss in i Kristus, eller hur får vi del av livets ljus? Svaret i dess enklaste form är, naturligtvis, att för att ha ljus måste vi ha liv. Detta ljus är livets ljus. Det är en produkt av livet. Allt gudomligt ljus, sant ljus som strömmar från Gud, är levande ljus. Det är aldrig ett teoriernas ljus, ett lärornas ljus, det är ett levande ljus. Och hur får vi tag på detta levande ljus?

Följande två ting visas fram för oss i Johannes evangelium – Kristus i oss och vi i Kristus. Herren har gett oss en vacker illustration av vad det innebär. Vi finner den i kapitel tolv. Vad innebär det att vara i Kristus? Vad innefattar det att ha Kristus i oss? Vad innehåller detta att vara i livet och att vistas i ljuset? Vad vill det säga att ha livet och ljuset boende i oss?

Här är det. Det finns liv i det där ena vetekornet, men det är bara ett enda litet korn. Jag vill att det liv som finns i detta ena vetekorn ska överföras till alla dessa mängder av korn som behövs för att täcka jordens yta. Hur ska det ske?

Herren säger: ”Lägg det i jorden. Låt det falla ner i myllan för att dö. Låt det falla ner i den mörka jorden och låt den täcka det.” Vad kommer att hända? Det begynner genast att upplösas och falla sönder, att ge upp sitt eget i förhållande till det som är dess individuella, personliga liv.

Strax börjar ett skott att skjuta upp genom jorden och en stjälk att formas, sedan ett ax, ett tungt ax med vetekorn. Om jag verkligen kunde se livet och se in i dessa vetekorn så skulle jag se att livet som fanns i det första nu finns i vart och ett av dem. Sedan skulle jag kunna så dessa nya sädeskorn, om jag sådde etthundra skulle jag få tiotusen nya. Jag kunde så alla dessa och de skulle föröka sig hundrafalt till dess att jorden är full. Om jag sedan tog fram ett förstoringsglas för att titta in i vartenda ett av alla dessa miljoner korn och om livet vore något som jag kunde se med blotta ögat skulle jag finna att livet som fanns i det första kornet nu är allas liv. Detta är svaret.

Hur kan detta liv ges utrymme i oss, detta livets ljus? Herren Jesus säger att ett döende måste äga rum, en död i förhållande till vad vi är i oss själva, ett döende med avseende på vår eget liv, en död bort från det liv som levs skilt från honom. Vi måste följa honom ned i döden, och där, genom Guds Andes handlande i förening med Kristus begravna, äger en förvandling rum, ett överförande av hans liv till oss. Och när han träder ut är han inte längre ett ensamt vetekorn, men träder fram som mångfaldigad i var och en av oss. Detta är det mirakel som pågår år efter år i naturen, och det är just precis den princip som används för att Herren ska få utrymme i oss. Du förstår, det är nödvändigt att vi upphör att leva ett liv skilt från honom, det är nödvändigt att ge upp det livet fullständigt. Detta är en kris vid begynnelsen, en verklig kris. Förr eller senare måste den komma.

Några av er säger att ni inte har gått igenom en sådan kris. För mig, säger du, var detta att bli kristen en väldigt enkel och okomplicerad sak. Jag blev lärd som barn, eller, vid ett bestämt tillfälle bestämde jag mig och bekände min personliga tro på Herren Jesus och sedan dess hör jag Herren till; jag är kristen! Rör du dig i en växande fullhet, en klarare uppenbarelse av Herren Jesus? Gör du det? Är din himmel en öppen himmel? Uppenbarar sig Gud genom Kristus i allt rikare härlighet? Gör han det?

Jag säger inte att du inte hör Herren till, men jag säger att den oföränderliga basen för upplevelsen av en öppen himmel är en grav och en kris i vilken du kommer till slutet på ditt egenliv. Det är den kris som innebär verklig, erfarenhetsmässig identifikation med Kristus i hans död, inte denna gång för dina synder men som den du är. Din öppna himmel beror helt och fullt på detta. Detta innebär en kris. Så har det tett sig inte bara för en eller annan, men för många som fått gå den vägen.

Det är sant att de var Guds barn; de kände Kristus; de var frälsta; de tvivlade inte på detta. Men den tid kom då Herren, Livets Ljus, visade dem att han inte endast dog för att bära deras synder i sin kropp på korset men att han också representerade dem fullt ut i deras naturliga tillstånd och liv och detta för att kunna ställa det helt åt sidan. Det var individen, människan själv, inte bara hennes synder som korsfästes. Du är den människan, jag är den människan.
Många har, efter åratal som kristna, kommit fram till den oerhörda identifierandets kris, identifikationen med Kristus som män, som kvinnor, som delar av mänskligheten, inte bara som syndare men som del av den mänskliga rasen; naturliga människor, inte som opånyttfödda, men som naturliga människor med allt detta som vi är och har i vårt naturliga liv. Många har upplevt den krisen och från den punkten har allt hållit en helt annan, mycket större skala än någonsin tidigare i det kristna livet. Himlen har öppnats, fördjupad vision, livets ljus har flödat så mycket klarare.

Hur går det till? Det utgestaltas på krisens basis, och den krisen är kris för oss alla. Om du inte har gått igenom en sådan, får du tala med Herren om det. Märk väl, om du vill gå igenom ett sådant byte med Herren ber du verkligen om något drastiskt, du ber om svårigheter. Den naturliga människan ger sig inte till döden så lätt, denna människa klamrar sig hårdnackat fast, denna människa vill inte alls låta sig ställas åt sidan.

Se på vetekornet. Se vad som händer med det när det just fallit ner i myllan. Är det bekvämt? Vad händer? Det förlorar sin egen identitet. Man kan inte känna igen det. Plocka upp det och se på det. Är detta det fina lilla korn som vi släppte ner? Så fult det har blivit. Det har förlorat sin identitet, sin förmåga att hålla samman, det faller sönder. Så förfärligt. Detta är vad döden åstadkommer. Denna Kristi död, sådan den verkar i oss, bryter ner vårt naturliga liv. Den skingrar det, slår det i spillror, berövar det dess skönhet. Vi begynner upptäcka att vårt liv inte består av annat än fördärv, när allt kommer omkring. Sådan är sanningen.

När vi går igenom detta sönderfall, förlorar vi allt det vackra och dugliga som finns där, så som det ses utifrån det naturligas perspektiv, så som människor ser det. Det är inte alls behagligt att falla i jorden för att dö. Men det är detta som händer.

”Om det dör…” ”Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med honom.” Rom 6:8. Vi kommer att dela hans liv, få ett annat liv, och då kommer en ny form att uppstå, ett nytt liv – inte vårt, men hans. Detta är brytning och kris. Jag ber och manar er att allvarligt ta itu med dessa ting tillsammans med Herren. Om du gör det, var då beredd på det jag sagt. Var beredd på sönderfallet, var beredd på att allt det som såg bra och gott ut kommer att räknas som förlust, var beredd på att få se att du är långt mera fördärvad än du kunde föreställa dig, förvänta dig att Herren kommer att leda dig till att ropa – ve mig, jag är oduglig.

Men sedan kommer välsignelsen, och den kommer att se ut så här – Herre, det bästa som kan hända mig är att jag dör. Och Herren kommer att svara; det är just detta som jag har haft i sikte. Jag kan inte låta det som är förgängligt och korrupt klädas i härlighet. ”Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet.” 1 Kor 15:53. Den oförgängligheten är den kärna av gudomligt liv i kornet som ger upp sitt eget liv, det gudomliga liv som förs över från honom. Gud kommer inte att förhärliga denna mänsklighet. Han kommer att forma oss efter Herrens härlighet. Här möter vi sådant som är alltför djupt och som ligger långt framom, men vi hävdar att det måste till en kris, en brytpunkt, om vi ska nå härligheten, Guds mål.

B. Processen
Sedan följer en process. Herren Jesus sa: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.” Han gjorde inte våld på den princip vi just visat på genom dessa ord. Att korset är något som man tar upp och tar till sig en gång för alla är fullständigt riktigt och det i relation till den kris under vilken vi säger ”Herre, jag accepterar nu fullständigt vad korset innebär”. Men vi kommer att finna att efter krisen, denna genomgripande kris, måste vi dagligen hålla fast vid och överlåta oss till korset. Korset utför sitt verk i oss mitt i de svårigheter och lidanden som Herren tillåter att komma över sitt folk.

Han har i sin suveränitet försatt dig i en besvärlig situation, ett hem som är under press, i ditt arbete, sjukdom och svaghet, svårigheter i någon relation. Mina kära, detta är korsets för er på erfarenhetens plan för att Herren ska få ett större utrymme. Sådant skapar väg för hans tålamod, för hans uthållighet och för hans kärlek. Detta är till för att göra väg för honom. Du kan inte gå ner på knä varje morgon för att be, ”Herre, ta mig bort från detta hem, gör mig fri från min arbetsplats, befria mig från dessa svårigheter”. Du måste lära dig säga: ”Herre, om detta är korsets uttryck för mig denna dag, då tar jag upp det och bär det”.

Om du möter situationen på detta sätt kommer du att finna att det finns styrka tillreds, det finns seger där, det finns ett samspel med Herren som bär frukt. Torftigheten och fruktlösheten försvinner. Det är i dessa former som Herren låter korsets princip komma till sant uttryck i den dagliga erfarenheten. ”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge.” – en lärjunge lär av mig, han lär in mig! Att ta sig an svårigheterna, vadhelst de består i, dag för dag är den väg, är det sätt på vilket vi lär oss Kristus. Och detta är Ljusets process, livets ljus, att lära känna, att få se, att föras till fullhet. Du och jag kan aldrig se eller förstå utan korset. Korset måste röja undan det naturliga livet. Herren vet vad vi skulle ställa till med om han ställde undan korset. Jag undrar vad vi skulle göra.

Det tillhör inte bara den senare nytestamentliga fraseologin eller uttryckssättet att tala om vårt dagliga korsbärande. Principen är nog snarare denna att det är det kors som ges till honom som blir det kors jag ska bära dagligen. Detta ligger nog sanningen närmast, och det får detta uttryck. Om Herren lyfte undan det som är korsets uttryck i vårt dagliga liv, lyfte bort det från våra skuldror, skulle det inte vara särskilt bra för oss. Detta skulle genast bereda väg för ett nytt framväxande av det naturliga livet. Du ser det när människor upplever lättnader i svårigheter. Man börjar visa upp sig, man sätter sig på höga hästar och ser ner på dig, du har fel, de har rätt. Stolthet och självtillräcklighet, allt detta dyker upp.

Hur var det med Paulus? Jag ser upp till honom som en andlig gigant. Vid sidan av honom är vi som marionetter i andligt avseende. Ändå var det så att Paulus, gigant som han var, ödmjukt erkände att Herren hade sänt honom en satans budbärare för att tränga honom, en törntagg i köttet, så att han inte skulle höja sig själv till skyarna. Andliga giganter kan verkligen upphöja sig själva om inte Herren lägger hinder ivägen. För att hålla denna väg för uppenbarelse öppen och ren och för att den skulle kunna vidgas och utvecklas, sa Herren: ”Jag måste låta dig göras liten, väldigt liten, jag måste sätta snäva gränser för dig. Det är enda möjligheten. Så snart du kommer fram, Paulus, kommer du att begränsa ljuset och fördärva uppenbarelsen.”

Här har vi principen. Livets ljus. Det är hans liv, därför säger aposteln: ”Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp.” 2 Kor 4:10. Det är hans liv vi måste ha, och med det livet kommer ljuset. Det är ljus genom liv. Det finns inget annat gudomligt ljus, bara det som kommer ur hans liv inom oss och det är hans död verkande i oss som banar väg och ger utrymme för hans liv.

Jag måste avsluta här. Se återigen på Guds mål: Ljus, härlighet, fullheten på väg in. Detta finns i Kristus. Mängden ljus, härlighetens mått, kommer att vara densamma som måttet av Kristus och detta mått kommer att vara helt och hållet beroende av det utrymme han finner för sig själv i oss. Och för att det ska kunna finnas utrymme för honom måste vi komma till den punkt där vi når ett fullständigt åsidosättande av vårt självliv – något som tar en hel livstid.

Men, välsignad vare Gud, det finns en härlighetens klimax, då när han kommer för att bli förhärligad i sina heliga, för att beskådas i alla dem som tror. Att beskådas, att väcka förundran. Att äga, att bära på Guds härlighet. Måtte något av härlighetens ljus falla över våra hjärtan nu för att trösta och uppmuntra oss under vägen, för att styrka våra hjärtan för fortsatt vandring i kunskapen om hans Son, för hans namns skull.

I enlighet med T. Austin-Sparks önskan om att det som mottagits fritt och för intet skulle förmedlas på samma sätt är hans texter inte belagda med copyright. Vi ber er att följa Sparks önskan när ni delar med er av texterna, gör det utan avgifter eller kostnad, utan ändringar eller copyright.