I Kristi Skola

av T. Austin-Sparks

Kapitel 4 - Guds Hus

Läsestycke: Hesekiel 40:2-4, 43:10-11

Du minns att vid den tid då allt som tidigare hade tillhört Guds sätt att beskriva sina tankar mitt bland sitt folk hade brutit samman och gått förlorat och då folket befann sig fjärran från dessa ting både andligt och bokstavligt, (templet och Jerusalem), då fattade Herren tag i sin tjänare Hesekiel och förde honom i en vision åter till landet och från ett högt berg fick han se staden och den stora, nya, andliga, himmelska byggnaden.

Denna syn, detta bringande i dagen, var allomfattande. Den var oerhört innehållsrik och mycket detaljerad. Profeten fördes för att se varje vinkel och vrå, steg för steg, genom hela detta andliga tempel. Upp och runt, ner igen, fram och åter med ängeln i följe, som hela tiden gav mått och dimensioner på allt med mätstång i hand. Så gavs en uttömmande definition av hela denna andliga byggnad.

Sedan, när han hade blivit visad dess mått och form och förordningar, prästtjänsten och offren och all det övriga fick han befallning att visa denna byggnad, detta hus för Israels hus och förmedla alla dessa detaljer i den gudomliga tanken.

I vårt förra samtal pekade vi på det faktum att när ett fjärmande från Guds tanke äger rum, närhelst den ursprungliga uppenbarelsen av Gud tappas bort, när det himmelska, det andliga faller bort och den gudomliga kraften i det som hör Herren till upphör att verka mitt bland hans folk och närhelst Guds härlighet har försvunnit, möter Herren detta med att Sonen på nytt förs in i blickfånget. Vi visade hur Johannes brukades av den Helige Ande i just ett sådant sammanhang i församlingens historia under den första tiden till att skriva sitt evangelium, sina brev och Uppenbarelseboken för att på nytt föra fram Herren Jesus på ett fullständigt, himmelskt och andligt sätt mitt under det att den ursprungliga härligheten höll på att gå förlorad. Vi påminde om att johannesevangeliet praktiskt taget är den sista boken som skrevs bland Nya testamentets böcker. På så sätt bildar den avslutning och innehåller andlig betydelse och andliga värden vilka sträcker sig bortom de andra böckerna. Den representerar Guds inbrytning med en förnyad presentation av hans Son med avseende på andlighet och Himlens väsen i en tid då man har gått vilse.

Jag dröjer kvar vid detta något lite - emedan jag känner mig tvungen – nu när vi har johannesevangeliets första kapitel framför oss. Minns nu att det är Gud som tar fram detta i förhållande till fullheten av sitt syfte med sitt folk. Och målet är detta: Kristus är fullheten av det som Gud håller tillreds för oss, och den Helige Ande (representerad av ängeln i Hesekiels bok) har kommit med den uttryckliga avsikten att ge oss och leda oss in i detaljinsikt i Kristus, så att vi kan famna ett mångsidigt och detaljerat uttryck för den gudomliga tanken i Kristus och leva däri.

Du märker att vi får en förnyad, evig presentation i kapitel ett i Johannes evangelium. ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” Detta är den bakgrund evigheten ger till den gudomliga tanken. Vi läser vidare, ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss”. Detta är den gudomliga tanken sådan den kommer till oss ur evigheten för att planteras i vår mitt på ett fullständigt och allomfattande sätt; hela Guds tanke sammanfattad i hans Son, den eviga tanken nedlagd i människors mitt i och genom Kristi person.

Sedan finner du (jag rör inte vid något av det som ligger däremellan) i slutet av kapitlet något som genom sin tillämpning är väldigt vackert om du får tag på dess verkliga innebörd. Det är orden till Natanael, och det är intressant att dessa ord riktades just till honom. Hade de varit för Petrus, Jakob eller Johannes kunde vi mycket väl ha dragit slutsatsen att de talats till en inre cirkel. Men Natanael hörde inte till den allra närmaste kretsen runt Jesus och därför hör de ord som riktades till honom också till oss alla. ”Ni kommer att få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.”

Betel – Guds hus

Vi ska nu se på dessa ords tillämpning. Vi förs av dessa ord instinktivt tillbaka till Gamla testamentet, till Första Moseboken. Jakob hamnar genast inom synhåll och vi minns Jakob på väg mellan två punkter, någonstans på en mitt-emellan-plats, mellan Himlen och jorden. Varken fullt ut på jorden eller helt och hållet i det himmelska – men någonstans där emellan. Den där natten, på det där stället mittemellan, där ute i det öppna lade han sig för att sova. Så får han se en stege med ena änden på jord och den andra i Himlen med änglar som tar sig upp och ner längs den. Och där ovanför stegen står Herren som begynner tala till honom. Jakob vaknade och sa: ”Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port.” Och han kallade platsen Betel, Guds hus.

Herren Jesus gjorde bilden tillämplig på sig själv genom sina ord till Natanael och lät förstå att man skulle se på honom som Betel, Guds hus. Han antydde att han inte fullt ut hörde jorden till även om han för tillfället vistades där men han hörde inte heller helt och hållet till Himlen i den mänskliga gestalt han för tillfället hade trots verklig och verksam relation dit. Han uttryckte att han nu befann sig mellan Himmel och jord som mötesplatsen mellan Gud och människa, Guds hus, i vilket Gud talar, i vilket Gud uppenbarar sig – Gud talar i sitt hus, han uppenbarar sig där. Han skulle kunna ha sagt: ”Jag är Guds hus, allt det som Gud vill ha sagt till världen finns i mig, enbart i mig – ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Han skulle kunna ha sagt – det finns inga anteckningar om att han verkligen gjorde det – ”Fadern kommer inte till någon utom genom mig”.

Det är just detta Guds hus representerat i Kristus som är vår tankegång, vilken leder oss fram till ett praktiskt vittnesbörd i dopet: Jesus – Guds hus. Vi vet ju att varje annat hus i bibeln endast är illustrationer av honom. Antingen det rör sig om tabernaklet i öknen eller Salomos tempel eller varje därpå följande tempel som var ämnat att uppfylla samma funktion eller något som i mera andliga termer i Nya testamentet kallas församlingen. Inget av detta är något annat än Kristus, men det är verkligen Kristus. I Guds tanke finns bara Kristus och det finns inget annat än Kristus, inget vid sidan eller utöver Kristus som skulle kunna kallas församlingen eller Guds hus.

Det faktum som vi förstår att Herren vill slå fast i dessa samtal är att han på ett slutgiltigt, sammanfattande och exklusivt sätt har låtit knyta upp allt till sin Son. Det finns inget av Gud tillgängligt för oss förutom i Kristus och det genom den Helige Andes uppenbarelse, så som han uppenbarar Kristus i våra hjärtan. Herren Jesus är Guds hus och uppfyller varje funktion som framställts i förebilder i dessa andra hus här på jord.

Du kan börja med det Allra Heligaste. I honom existerar det Allra Heligaste, där Gud i sanning bor, där han har sin vistelseort. Gud är i Kristus, och i ingen annan har han sin boning i samma mening. Det är förvisso sant att Gud kommer för att bo i oss, men, kära ni, det finns en skillnad. Genom Faderns inneboende i oss formas inte en mängd nya kristusgestalter. Gud bor inte i oss på samma sätt som i Sonen Vi är inte och kommer inte att vara boställen åt Gud på samma sätt som Sonen var. Vi ska se på skillnaden strax. Guds boning i Kristus var unik, och det Allra Heligaste finns endast i honom.

I honom bor Guds utsaga, i honom finns rösten, den röst som talar med auktoritet, med slutgiltig auktoritet. Guds ords slutgiltiga och avgörande auktoritet vilar hos Kristus och hos Kristus allena. De tre lärjungarna befann sig i en väldigt speciell och upphöjd situation till kropp och själ på Förklaringsberget. Det var en underbar, mycket underbar upplevelse, en oerhörd andlig händelse. Men ändå, även när du befinner dig i ett upphöjt och hänfört andligt tillstånd, mättat av andligt uttryck och andlig strävan kan du göra de grövsta misstag.

Så gjorde Petrus när han med de renaste motiv och i den bästa avsikt sade: ”Herre, det är gott för oss att vara här. Om du vill, skall jag göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.”

Medan han fortfarande talade – det var som om Gud bröt in utan att ge honom en chans att avsluta och sa ”Nog med det där” – medan han ännu talade sänkte sig ett moln ner över dem och en röst hördes från Himlen med orden: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!”. ”Försök inte att ge uttryck för dina tankar och idéer i detta sammanhang. Det slutgiltiga auktoritetsordet är hans. Var tyst inför honom. Er andliga extas har inget utrymme här. Ni får inte ens låta era mest andligt upprymda och sublima känslor påverka er.”

Guds röst i Kristus, Guds ord i Sonen är den slutliga auktoriteten. Utsagorna finns i honom, så som de fanns i helgedomen i gammal tid. På detta sätt kan vi gå igenom allt i tabernaklet eller i templet punkt för punkt, och vi ser honom som uppfyllelsen av allt som tillhör Guds hus, där Gud låter sig finnas och där Gud talar.

Guds hus – ett gemensamt liv

Vad är nu Guds hus i dess fullaste mening, i dess samfällda och kollektiva roll? Det är, för att plocka fram den underbara sats som förekommer närmare tvåhundra gånger i Nya testamentet, allt detta som uttrycket ”i Kristus” betyder. Om vi är i Guds hus, är vi där bara för att vi är i Kristus. Att vara i Kristus är att vara i Guds hus och att inte vara i Kristus är att befinna sig utanför Guds hus. Han är Guds hus. Vi blir förda in i honom. Men att vara i Kristus innebär ett fullständigt utestängande av allt som inte är Kristus. I ett föregående samtal strävade vi efter att göra en sak tydlig, nämligen den absoluta och fullständiga olikhet mellan Kristus och oss – också när vi är som bäst.

Så helt olik han är i jämförelse med varje annan människa, även när hon är på sin religiösa toppnivå; olik i sitt tänkande, olik i hjärtats hållning, olik i fråga om vilja, helt och hållet olik till sin konstitution. Det tar en hel livstid under den Helige Andes ledning att upptäcka hur annorlunda han är och hur olika vi är jämfört med honom. Gud tar inte så lång tid på sig för att märka den skillnaden. Han känner den redan och därför har han lagt fast sin position utifrån sitt sätt att se från första början. Han har gjort klart att skillnaden mellan oss och Kristus är så fullständig och slutgiltig att dess vidd och djup har samma mått som en grav.

Skillnaden är inte mindre än dödens ofrånkomlighet. Det finns ingen möjlighet att passera förbi. Döden och graven är slutet. På den ena sidan finner du slutet på allt som du är. Om det ska kunna finnas något därefter måste döden träda emellan och det som följer kommer endast att finnas i kraft av uppståndelse. Du lämnar dig och ditt eget bakom och förs in i honom som genom död och uppståndelse. Genom den döden betraktas du som en som kommit ut ur vad du är i dig själv, också när du är som bäst, och in i det som han är. Gravens djup ligger där emellan dig och honom och det finns inget sätt att ta sig förbi. Detta är vad det innebär att komma in i Guds hus.

Altaret

Du märker, när vi nu går tillbaka till Johannes 1, att sanningen framställs på ett representativt sätt. Den är mera fullständigt och klart utvecklad längre fram i Nya testamentet när den Helige Ande är kommen för detta syfte – han är här för att ta upp det Kristus har sagt och föra fram dess fulla innehåll och mening. Men i Johannes 1, långt innan du når fram till Guds hus finner du följande ord: ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” Du måste alltid stanna vid altaret innan du kan gå in i Guds hus. Så är det både i tabernaklet och i templet. Du kan aldrig gå in i helgedomen utan att ha varit vid altaret. Lammet, Guds lamm, och altaret står spärrande din väg in i helgedomen.

Lammet talar om denna död i vårt ställe, om detta döende från oss själva. Vi är först sammanlänkade med Kristus i hans död, hans död gällande som vår död. Sedan i kraft av hans dyrbara blod som stänkes från altaret ända in i det allra heligaste, tack vare blodets värde och förtjänst är livets väg öppen. Det är hans blod, inte vårt; inte vårt ihoplappade liv, inte vårt förbättrade liv, inte vårt liv ur någon aspekt, men hans. Det är Kristus och endast Kristus genom vilkens liv vi kan komma in i Guds närhet. Ingen överstepräst har mod att gå in i Guds närhet utom genom blodet, utom genom lammets blod, blodet från altaret. Se Guds lamm.

Detta står mitt i vägen till Guds hus, denna dom och död i relation till vad vi är. Detta är fingervisningar utifrån vilka du ser en hel del mera, tror jag, än vad jag klarar av att säga. Men det som särskilt står i blickfånget nu är detta att vara i Kristus, och därigenom vara i Guds hus. Guds hus är Kristus, och om vi talar om Guds hus som ett gemensamt liv, en kropp i vilken vi befinner oss, är det så endast därför att vi är i Kristus. De som är i Kristus befinner sig i Guds hus och är Guds hus genom sin förening med honom. De har kommit in där Gud är och där Gud talar; där Gud är känd och där Guds auktoritet i Kristus är absolut. Vi förs genast till Kolosserbrevet, till Paulus ord – ”Han som är huvudet för församlingen”. Vi ser kroppen och dess huvud. Kristi herravälde innebär att Guds auktoritet är nedlagd i honom för att han ska härska.

Dopet

Nu ser du två saker. Det första steget fram mot huset är altaret, döden, och det är detta som dopet är ämnat att lyfta fram. Det innebär att vi tar vår plats i Kristus som representant för oss som slutet på allt det vi är i oss själva. Det är inte bara våra synder som röjs undan, men också vi själva, vi som är så fullständigt olika Kristus. Utifrån Guds ståndpunkt innebär detta slutet på oss, och detta måste vi försöka förstå. Sådan är Guds ståndpunkt.

I Kristi död gjorde Gud en ände på oss och vårt naturliga liv. Genom Kristi uppståndelse och vår förening med honom är det inte längre vi som existerar, så som Gud ser det. Det är endast Kristus som är och existerar och det är den Helige Andes uppgift att i Guds barn göra det verkligt vilket redan är etablerat i sin slutgiltighet. Vi behöver inte försöka dö, vi är redan döda. På oss ankommer att acceptera vår död.

Om vi inte lyckas få syn på detta kommer vi att om och om igen försöka föra oss själva in i denna död. Den är en position, en ställning vilken är Guds fastställda, fastlagda och slutliga ståndpunkt vad gäller oss. Här finner du innebörden av att hålla före, av att betrakta och se på dig som död, Rom 6:11. Det är att ta den plats som Gud har bestämt för oss, sätta fötterna på den och säga ”Jag accepterar den position som Gud har bestämt för mig. Det är den Helige Andes uppgift att ta itu med resten och jag accepterar resultatet.”
Om du eller jag någonsin skulle komma i en situation där vi vänder oss bort från den Helige Andes verk i oss, då är det något mer än att bara vägra att gå vidare. Det är att vägra att acceptera begynnelsepositionen och det är långt mera allvarligt. Det är att backa från den ställning vi en gång intog inför honom.

Dopet är det altare där Gud ser på oss som döda i Kristus och vi har möjlighet att gå in där och säga, ”Den ställning som Gud har fastställt med avseende på mig och mitt är den vilken jag nu accepterar. Och jag lämnar här, på detta sätt, vittnesbörd om det faktum att jag har sagt ja till Guds position för mig, vilken är att korset gör en ände på mig.”

Herren Jesus tog denna väg och placerade dopet alldeles i begynnelsen av sitt offentliga liv. Från det ögonblicket vägrade han, under Andens smörjelse, helt och hållet att ta hänsyn till sitt eget sinne och förstånd, vägrade att på något sätt influeras av sådant som hade sitt upphov i hans mänskliga drift och maningar, syndfria som de var. Han vägrade att låta sig påverkas av något vid sidan av Gud. Hela vägen lät han sig styras av smörjelsen, i det han sa, i det han gjorde, i det han vägrade göra, vart han gick och när han gick. Han avvisade varje annan influens, antingen den kom från lärjungarna, från djävulen eller något annat håll. Hans attityd var omutligt denna: Fader, tycker du om detta, vad vill du, är detta din tid? I själva verket upprepade han oupphörligen ett ”Icke min vilja, utan din. Inte mina bedömningar, men dina. Inte mina känslor, men det du känner!” Han hade allaredan dött, förstår du. Han hade allaredan blivit begraven. Hans dop hade betytt detta för honom. Här står också vi.

Handpåläggning

Men det finns ytterligare en sak. När denna dödens position har accepterats, följer uppståndelse. Men, som jag har sagt, det är en uppståndelse i Kristus. Från Guds ståndpunkt är det uppståndelse inte bara i Kristus, men till att stå under Kristi herravälde. Eller med andra ord, under den fullständiga och slutgiltiga auktoritet som Gud lagt ner i Kristus som visar sig i att Kristus är vårt sinne, Kristus är vårt styre, herraväldet är hans.

Då de troende i nytestamentlig tid hade tagit det första steget i dopet, deklarerat sin död i Kristus och kommit upp ur vattnet, lade representanter – inte alltid apostlarna – händerna på deras huvuden och bad för dem och den Helige Ande underströk att de nu var i huset. Den smörjelse som vilade över Kristus som huvud kom nu även över dem i Kristus – inte en särskild smörjelse, men den som är i Kristus. 2 Kor 1:21, 12:13.

Men, vad är smörjelsen? Vad innebar smörjelsen för Kristus när han accepterade ett representerande liv och till en tid avsade sig möjligheten att leva och verka utifrån gudomens position för att arbeta fram människors frälsning som människa? Vad betydde begreppet smörjelse? I hans fall är det helt klart. Smörjelsen innebar att han stod under Guds direkta välde i allt och var därför tvungen neka hänsyn till och inflytande från sina egna känslor och bedömningar i någon fråga. Genom smörjelsen hade Fadern välde och ledde honom i allt och han var, utom i detta ena val, ställd åt sidan.

När han sa ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig”, eller ”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge.” – Luk 9:23, 14:27 – sa han med andra ord: ”Du kan aldrig lära dig mig om inte korset tillåts att verka kontinuerligt för att skaffa undan dig och ge rum för mig så att du accepterar mina tankar. Korset innebär att du måste låta dig korsfästas i förhållande till ditt eget sinne och ditt sätt att se på saker. Ditt sinne måste komma under korset, din vilja måste komma under korset, dina känslor och ditt sätt måste dagligen komma under korset. Så går det till att röja väg för att lära in mig, mitt sinnelag, mitt styre, mina bedömningsgrunder, allt som är mitt.” Detta är lärjungaskapets skola, Kristi skola.

Jag sa att på uppståndelsesidan blir Kristi herravälde, under smörjelsen, den dominerande faktorn i den troendes liv och handpåläggningen är återigen endast en deklaration att denne befinner sig under Kristi herravälde, detta huvud under ett annat, detta huvud underställt ett annat större huvud. Så här långt har detta huvud skött sitt eget liv, men ska hädanefter inte stå i styrande ställning. Det är ställt under ett annat herravälde. Denne är förd in under huvudet Kristus, in under dennes smörjelse. Anden bekräftade detta i de första dagarna; Anden föll över dem och deklarerade att dessa nu är i det hus där smörjelsen är, för att ledas och styras av huvudet för huset.

Anden i detta kommer till uttryck i detta ord i brevet till Hebréerna: ”Kristus är betrodd som Son att råda över Guds hus, och hans hus är vi.” Hebr 3:6. Jag tycker inte att det är nödvändigt att säga mycket mera. Vi vandrar på den väg där den himmelska uppenbarelsen av Kristus finns och i dopet accepterar vi Guds position i fråga om oss själva vilken är att det nu är slut med oss. Om det vi är i oss själva i kommande dagar framhäver sig ska vi gå tillbaka till detta och säga: ”Vi har slagit fast en gång för alla – en ände på oss själva”. Bevara och behåll din hållning i förhållande till Guds ståndpunkt.

Därefter är denna samling med representanter för kroppen och deras handpåläggning en enkel bekräftelse på det faktum att de som i Kristus bär fram ett vittnesbörd hör hemma i Guds hus och befinner sig under Kristi välde genom smörjelsen och att detta välde konstituerar oss som ett i honom.

Må Herren låta detta vara sant om oss alla, en levande verklighet, så att vi verkligen har kommit till Betel och kan säga mitt i vår glädje i Kristus: ”Herren är sannerligen på denna plats!” Det är stort när vi har kommit till en andlig position utifrån vilken vi kan säga: ”Herren är i sanning här. Jag befinner mig där Herren är – detta är Guds hus!” Detta innebär inte annat än en enkel, levande insikt om vad det innebär att vara i Kristus under hans välde och smörjelse.