Andlig Mognad

av T. Austin-Sparks

Kapitel 6 - Jesus Kristus uppenbarad i hjärtat

Paulus växte ständigt i sin insikt om Jesus Kristus. Men det var en särskild insikt, en uppenbarelse som förde honom ut i de arabiska öknarna under en längre tid för att han skulle kunna vara stilla för att förstå dessa tankars tillämpning. När han återvände stod det klart för alla att han hade greppat vidden av uppenbarandet; han hade sett vilken roll Jesus hade i Guds tanke.

Denna uppenbarelse hade fört honom tillbaka genom hela den Judiska historien och djupt in i hans eget förhållande till Israels gudsrelation och han hade under denna färd mycket klart sett att Herren Jesus fanns mitt i centrum och i varje del av hela denna utgestaltning av Guds tanke. Han hade förstått att Jesus Kristus bar varje segment av dessa andliga värden i sin person och att den judiska tron som religiöst system i dess traditionella och historiska mening hade nått sin ände i Guds hushållning. I dess ställe hade Jesus Kristus trätt in utifrån sin himmelska ställning. Allt det som den judiska tron hade betytt i andligt avseende var nu samlat i en levande individ och kunde inte längre nås genom ett religiöst system, genom traditionen eller genom en yttre ordning. Allt detta saknade liv, hade ingen effekt, var utan möjlighet att ge ett hjärta tillfredställelse eller lindra dess längtan, utan kraft att befria från synd eller att stilla ett samvete. Paulus hade kommit till insikt om att allt detta, vilket det gamla Israels tro pekade hän mot men som den samtidigt var oduglig i att förmedla, allt detta kunde nås i denne levande, uppståndne person, i Jesus Kristus.

Frihet – en uppenbarelsens frukt

Detta är endast ett av de ting som Paulus fick se, men det hade en oerhörd verkan i hans liv. Denna insikt utförde något som inget annat i hela detta stora universum kunde åstadkomma. Den befriade i absolut menig Saulus från Tarsus, denne rasande, häftige jude från sin traditionella tro. Den skiljde honom från hela detta jordebundna system. Det hade haft sitt bestämda syfte i Guds hushållning. Inget kunde ha befriat Saulus från Tarsus från detta utom en uppenbarelse av Jesus Kristus. Det är alltid vådligt att råda folk att lämna en ståndpunkt innan de har tagit emot en uppenbarelse av något som förmår bära fullheten. Endast en sådan uppenbarelse har bärighet nog att åstadkomma verklig befrielse. Ordet frihet och dess synonymer pekar i detta brev till galaterna på denna verklighet. Den evangeliska friheten innehåller en absolut befrielse från de begränsningar, de bojor och det tyranni framtvingat av ett religiöst system som oavbrutet säger sitt ”Du ska”, ”Du måste”, ”Du får inte” och som lägger allt och alla under lagens släggor.

Denna befrielse erbjuder en fullständig frigörelse från sådant in i en härlighetens frihet under vilken man kan göra precis det man önskar därför att livet lyfts in i det himmelska. När denna hälsning når dig, låt den då inte tillfångatas av köttsligheten. Det finns många som använder nåden som förevändning och friheten från lagen som argument för att ge utrymme åt köttsliga önskningar och begär. Många är de som skaffar utrymme för och firar sina drifter och lustar med att hävda att nåden skyler allt och lagen, beteendets och etikens regel, har satts ur spel.

Var vaksamma; Paulus säger att ’Ni är kallade till frihet. Använd bara inte friheten så att den onda naturen inte får något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek’. Den som låter den onda naturen få utrymme gör omintet korsets verkan, kränker Andens arbete och ställer sig utanför nådens område. Låt ingen tro att friheten från den judiska lagens minutiösa budhållning öppnar väg för köttslighetens begär och uttryck. Skillnaden står mellan kött och Ande, mellan den naturliga människans försök att uppfylla lag och den andliga människans frihet att leva i Guds lag, genom Kristi försorg. Detta är inte nya band och bojor, men en ny frihet och duglighet, en livets egen frihet och renhet.

Paulus säger att hans frigörelse, verkställandet av denna härlighetens befrielse skedde genom en inre uppenbarelse av Jesus Kristus. Det är så vår andliga mognad begynner. Det är dit vi måste komma. Detta är vila. De som fortfarande försöker uppfylla lagens krav, inklusive kristna etiska regler, kringrända av dessa ”Du ska” och Du får inte”, är människor som allmänt är ganska begränsade i andligt hänseende. Dessa som genom Andens uppenbarelse har fått se Jesus Kristus har gjorts fria och har satts i rörelse in i det andliga växandets huvudfåra. De har kommit till ro, och vilan är en grundläggande faktor för den andliga mognaden. Inget stör och begränsar växandet så som oron. Så förhåller det sig i det yttre livets sammanhang. Om man inte är i balans kan man inte utvecklas, man växer inte. Det är dessa sorgfria och bekymmerslösa som lyckas väl i på det alldagliga planet. På liknande sätt förhåller det sig i det andliga livet; ron och stillheten öppnar väg för mognaden.

Reglering och styrning vållar betryck och belägger med bojor. Antingen dessa regler har judisk eller kristen grund verkar de irritation. Man måste göra si eller bete sig så. Herren vill att vi ska stå fria från sådant, fria från ok och band för att som hans barn kunna glädjas i Kristus. Vi kommer inte att åstadkomma mindre genom att inta denna ståndpunkt. Vi kommer inte att upphöra att göra sådant som vi nu gör av tvång. Vår utgångspunkt och vår drivkraft har blivit en annan. Att mötas som Guds folk kan tjäna som exempel här. Man kan gå därför att plikten kräver det, men man kan också gå därför att friheten öppnar för det. Man går därför att det förväntas att man ska, därför att folk undrar surt var man håller hus. Andra sammanhang gör illa genom att strunta i om man kommer. En sådan hållning är lagiskt betingad och Herren vill alls icke att man samlas på sådan grund. Andligt liv tynar i sådana sammanhang. Alltsammans blir till en stor börda och man önskar snart att det inte hölls så många möten. Om man, å andra sidan, lever glädjefyllt i Herren Jesus kommer man inte att minska mötesfrekvensen. Man kommer att se till att man är med, i liv och glädje och man kommer att må väl av det. Detta är frihet.

Jag tar detta som ett praktiskt exempel. Det passar in på allt annat. Om du verkligen lever i Herren Jesus, behövs ingen förmaning om att göra eller att inte göra. Om man ändå gör så mot dig kan du frimodigt svara dem; ’Jag vill inte, jag är inte intresserad av lagkrav. Jag vet om något som är bättre’. Frihet är detta gränsöverskridande i Jesus Kristus, detta det oändligas utrymme till vilket vi har kommit, detta som är så mycket bättre, det himmelska, det som bär på härligheten och vi har sluppit loss ur allt det andra.

Detta är precis det som hände Paulus i fråga om den grundliga befrielsen från det judaistiska lagivrandet. Han såg vad dessa judaiserande element försökte åstadkomma. Han såg att dessa som han hade fört till Kristus nu togs ut ur detta frihetens och härlighetens utrymme i Kristi fulhet för att återigen bindas till lagträldomens grund, han såg med vånda hur dessa judaiserande grupperingar förstörde det verk vilket Kristus utfört för deras befrielse. De ställde, allra enklast uttryckt, Kristi verk åt sidan. Därför låter Paulus Herren Kristus föras in i centrum igen och ställer allt på sin spets – han gör det till en oerhörd sak, han lyfter fram det som ständigt pågående konflikt. Och detta är sakens sammanfattning: Kristus och lagen, Kristus och en judaisernde lagträldom, Kristus och traditionell religion, den levande Kristus eller systemet.

Nu var det så, säger Paulus, att jag befriades från hela denna börda och inget utom uppenbarelsen av Jesus Kristus hade kunnat åstadkomma denna befrielse. Han fortsätter att berätta om sitt liv och den judiska religionen. Han hade blivit mer fanatisk än de flesta i hans egen ålder, en fanatism som växte kraftigt. Han var en hängiven Jude och var beredd att göra allt för att skydda detta system. Inget skulle kunna ha ändrat hans inställning, men han såg Jesus Kristus. Gud uppenbarade sin Son i honom, och det var detta som orsakade förvandlingen.

Detta är kanske inte direkt tillämpbart på så många av oss, men jag vill att ni ser principen. Du kanske inte behöver en genomgripande frigörelse från Judaism eller annan lagträldom, men principen är att till grund för all mognad och utveckling, allt utvidgande och växande måste hjärtat röras av och omvandlas genom en pågående uppenbarelse av Jesus Kristus, en uppenbarelse som man aldrig når slutet av. Det är kanske möjligt för någon av oss att säga att vi detta år har fått se mer av Herren Jesus än under alla föregående år. Kan du säga något sådant? Det är det mest välsignade och underbara att kunna förnimma att det pågår ett uppenbarande av Jesus Kristus i det inre. Man ser mer och mer av det han bär och betyder utifrån Guds ståndpunkt och i detta leds man in i ett växande vilket är ämnat att ge rum för Andens frukt – det mål som detta brev ställer upp. En allt mer växande hjärtats uppenbarelse av Jesus Kristus är omedelbart förbunden med Jesu Kristi kärlek, vilken är Andens frukt. Man blir allt mer medveten om att man står under hans kärleks tvång, och att all kärlekslöshet måste böja sig för närvaron av honom och hans kärlek. Man fröjdas allt mer i honom därför att man ser vem han är. Detta är praktiskt. Detta är andlig tillväxt. ”Gud beslöt att uppenbara sin Son i mig. . .”

Förhållandet mellan uppenbarelse och avfall

Låt oss lägga betoning på denna princip när vi nu fortsätter; nödvändigheten av att var och en ska bära en personlig uppenbarelse av Kristus genom den Helige Ande i våra hjärtan. Om vi inte har en sådan blir vi enkla byten för vadhelst som kommer i vår väg. Dessa galater föll offer för judaistiska element och vi ser så många bland Herrens folk, vilka har gett sig till någon särskild lära eller teori, till något som inte är annat än sidospår och trånga stickspår. Där står de och puffar utan att komma någon vart. Somligt av allt detta innehåller ingen sanning alls, somligt är format efter sanningar och utgör därför attraktiva förvillelser. Också om det skulle vara så att dessa ting bärs av sanning måste man fråga om man leds direkt till Guds mål eller om man stängs in i ett hörn och hindras att nå detta mål, uppenbarelsen av Jesus Kristus. Galaterna låstes upp i en härva av teorier och läror och de tappade fart och riktning för att snart inte alls vara på väg mot Guds mål.

Hur gick det till? Et svar vilket allra oftast är fullt tillräckligt är att det andliga livet grundades ur. Man saknade kontinuitet i det inre, levande seendet på Herren Jesus. De hade fått tag på den kristna tron i dess enklaste uttryck, men Kristus hade inte tagit form i deras inre genom Andens verk, de hade inte kunnat omfatta och innefattas av Herren Jesus sådan han önskade ge sig till dem, därför kunde alla dessa andra ting fånga in dem och för a dem åt sidan. Där satt de fångna av sitt sidointresse och ingen kunde få dem därifrån. Dessa ting hade blivit allt för dem och de hölls därför tillbaka och kunde inte nå fram i Guds syften.

Uppenbarelsen måste pågå och föra framåt

Det är så viktigt att detta levande uppenbarande av Kristus fortgår i våra hjärtan för att vi ska kunna nå fram i Guds sak.

Paulus leddes in i detta uppenbarande från första stund. Den skapade en begynnelse, men den förde vidare, ständigt vidare. Den utgjorde fundament och inriktning i hans liv. ”När Gud beslöt uppenbara sin Son i mig. . . brydde jag mig inte om att fråga människor till råds, inte heller for jag upp till Jerusalem.” Varför gjorde han inte det? Om han hade bejakat ett system av läror hade han farit för att diskutera med människor som var intresserade och som själva befann sig i systemet. Han hade inlett samtal med dem för att ta reda på om han hade fattat allt. Han hade satt sig före att jämföra anteckningar och sagt: ”Jag har accepterat dessa läror och ni är intresserade av samma saker. Nu vill jag veta om jag har förstått allt rätt.” Detta vore att konferera med kött och blod. Detta skulle ha lett till att han sökte upp auktoriteterna i huvudkvarteret för att låta dem godkänna hans väg. Nej, ”Jag brydde mig inte om att fråga människor till råds. Jag for inte upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig.”

Om du noga följer detta brev till dess slut, finner du ett växande och mognande som drivs av ett oberoende av rätta sorten, ett oberoende och ett växande utifrån ett personligt förhållande till Herren Jesus. Så leds han sedan genom hela sitt liv. Han talar om att far hit eller att gå dit utifrån en uppenbarelse av Jesus Kristus. Lägg märke till att det inte var ingivelser som dikterade; Paulus nu går du dit, far den vägen och gör så. Det var ett uppenbarande av en person.

Du har kanske svårt att förstå detta, men om Herren skulle öppna vår förståelse för dessa ting skulle vi se att allt som Guds Ande gör är på ett eller annat sätt kopplat till Jesu person. Andens verk uttrycker något om Kristus. Han fortsätter göra vad Sonen gör, fortsätter att tala det Sonen talar, han fortsätter Sonens verk till tidsålderns slut. Han, Sonen, har inte övergett fältet eller försvunnit bort från händelsernas centrum och överlåtit åt oss att fortsätta på egen hand. Han fortsätter. Han är den som leder arbetet och den som verkar allt. Han håller allt i sina händer. Men det som han har i sina händer är inte en mångfald av saker, en mängd olika sysselsättningar. Allt detta är ett enda mångfasetterat uttryck för sin egen person. Herren Jesus lägger ner något av sig själv i det han utför och för ting och företeelser i kontakt med sig själv. Se på Guds rådslut och du finner att Kristus kommer till uttryck i allt. Det han är kommer till slut att uppfylla hela universum och vi behöver växa i vår insikt om honom för att kunna leva ett målinriktat liv. Vi behöver låta oss styras av vad han är; vi behöver en uppenbarelse av honom.

Vi kan använda en illustration från tabernaklet i öknen. Detta tabernakel är en omfattande mönsterbild för Jesu person och verk. Om vi så bara ser på en av tabernaklets minsta konstruktionsdetaljer eller en beståndsdel i dess funktion ser vi något av Kristus uttryckt. Tabernaklet är en bild av Kristi liv och livet i Kristus. När vi finner honom förs vi in i Himlens ordning, och denna ordning har ingen instruktionsbok. Dess ordning förmedlas i delaktigheten i hans liv. Om den Helige Ande får ordentligt tag om oss kommer, å ena sidan, allt vad vi gör att återspegla Kristus; å andra sidan kommer allt i vår närhet att föras i verksam relation till Herren Jesus. Frågan är inte huruvida vi ska göra det eller det, fara hit eller dit. Frågan är, kommer Herren att verka? Kommer han att vara där? Kommer han att säga något? Om det är så kan jag fara med honom som hans instrument, hans kärl. Det hela handlar om honom som person, inte om alla dessa saker som kan utföras.

Allt detta är besvärligt att förklara, men Paulus gör klart att hans liv bestämdes av Jesu Kristi uppenbarelse. Han for och färdades på basis av uppenbarelse. Han uppfattade i sitt inre att Herren hade särskild kurs med särskilt syfte. Han lydde Andens ledning och följde Herrens väg för att kunna vara verktyg i Herrens hand. Så bör ett liv hanteras. Vår bedjande måste öppna för Andens ledning och uppenbarelse. Dess främsta mål måste vara att låta Kristus komma till uttryck där vi befinner oss. Den bön som blir besvarad söker efter Herrens uppenbarelse. Allt bestäms av och formas efter denne levande frälsare. Om vi inte följer detta sätt kapslar vi in allt i ett system av aktiviteter vilka vi låter påskina att de är av Kristus. Det finns verklig mening och verkligt värde i att ta fasta på denna grundläggande skillnad. Det är en allt påverkande och styrande faktor. Den drivande funktionen i apostelns liv hade kontinuitet; det betyder, hela hans liv var från början till slut styrt och det hämtade sin autenticitet ur uppenbarandet av Jesus Kristus.

En plats i fullständigt beroende

Innebörden och sammanfattningen är denna; Kristus hade blivit allt i hans liv. Det rörde sig inte om en ny religion eller om en ny gärningslära. Det handlade inte om ett nytt projekt. Om du inte redan har kommit fram till detta, kommer du att göra det om du vandrar tillräckligt länge med Herren. Du kommer att nå en punkt vilken innebär ett fullständigt uttömmande, innebär hjälplöshet, beroende och bräcklighet som i grunden formar om din hållning. ”Herre, fräls mig från att någonsin vilja försöka något utan att du verkar i mig. Verka du, och om du verkar se då till att jag klarar att hålla mina händer borta från verket.” Paulus befann sig inte ute i något specialföretag. Han var sammanknuten med en person, Jesus Kristus, och han sa ”Det liv som jag nu lever här i min kropp, lever jag i tron, den tro som vilar i Guds Son, Jesus Kristus”. Kristus och hans liv ger autenticitet åt aposteln. Det är Kristi uppdrag, Kristi mål, inte hans. Det handlar om vad Herren Jesus gör, inte vad han kan åstadkomma för Kristus. Detta är kärnan, Kristus bliven allt. Vi har inget liv utanför Kristus, ingen styrka, ingen visdom, ingen kunskap; vi har inget, inte ens resurser att leva utan Kristus, inget kan åstadkommas vid sidan av. All naturlig kraft, all naturlig energi har skurits bort av Herren så att det inte längre är ”Jag”, men Kristus som lever och verkar.

Detta är naturligtvis mättat med smärta, en oerhörd smärta. Vi kanske kommer till en punkt där vi faktiskt säger att vi är beredda på svaghet och lidande om det på något sätt kan gagna tillflödet av Herrens oerhörda styrka. Ändå säger vi samtidigt, fräls oss från denna smärta. Ett sådant ställningstagande till förmån för Herrens sak får alltid återverkningar. Vi ser på Paulus som en personlig representation av all den sanning som han fick att förmedla. Om det någonsin fanns en människa som stod mitt i ljuset av Guds fulla rådslut i denna tidsålder, så var det apostel Paulus. Här står han och han säger en hel del om sin svaghet och sjukdom. Han påminner dessa galater om hur de trots hans ynkliga tillstånd inte ringaktade honom. Han får dem att minnas att de till och med var redo att ge honom sina ögon, om det nu hade varit möjligt. Och genom dessa rader visar han oss vad slags sjukdom han bar på och som gjorde honom motbjudande. Jag tror att det finns en intim länk mellan detta uttalande och det i 2 Kor 12, ”Jag har fått en törntagg i köttet, en Satans ängel, som slår mig i ansiktet”. Han säger att det var så för att han inte skulle förhäva sig över allt mått. Detta är ett sakligt uttalande om att dessa galater inte i någon del visade förakt för hans prövningar, frestelser eller sjukdom. I slutet av brevet skriver han: ”Se här med vilka stora bokstäver jag skriver till er med egen hand.” Allt detta är den mänskliga bakgrund mot vilken denne man fördes till mognad och helighet.

Det andliga mognandet fordrar att mänskligt inslag ständigt minskar, att den köttsliga drivkraften och påverkan stryps allt mer, att vår kraft, vår visdom, vår duglighet, vår självtillräcklighet dämpas och förs ur bilden. Vi måste föras till den punkt där vi ropar till Gud om att han hindrar oss att föras in i något utan att han själv är där för att utföra sitt verk. När du når detta är du på väg att göras till ett kärl brukbart till att hjälpa de heliga till mognad. Det är sant att ju mer det finns av oss ju mindre kommer det att finnas av Kristus att förmedla genom oss till andra. Detta är mognandets väg. Detta är vad som menas med uppenbarandet av Jesus Kristus.

Vad innehåller denna uppenbarelse av Jesus Kristus? Vi har funnit honom vara vår styrka i all svaghet; vi har funnit honom vara vårt liv mitt i död; vi har funnit honom vara vår vishet i all svårighet och nederlag; vi har funnit honom vara vår vila i allt bekymmer, vår glädje i sorgen. Vi har funnit honom. Detta är den Helige Andes uppenbarelse av Jesus Kristus. Detta är mognandets väg. Detta är tjänandets väg, den väg som leder till mognad. Detta är frigörelse, detta är frihet, detta är levande samhörighet med den levande Kristus genom den Helige Andes uppenbarelse.

Paulus visar att det finnes en rad andra ting som följer genom denna uppenbarelse. Det ges frihet från köttet genom detta uppenbarande. Ni minns att han i Romarbrevet, kapitel 7, ropar ut ett ”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?” Denna befrielse kommer genom Herren Jesus Kristus. ”Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre.”

Paulus säger nu till dessa galater, ”De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär.” De befrias från köttsligheten genom uppenbarandet av Jesus Kristus. ”Gud vare tack”, han ser utvägen, han ser uppenbarandet som vägen ut. Han ställer upp detta mot lagens väg. Hur hade de, under lagen, förväntat att befrielsen skulle komma? Jo, genom riter, ceremonier och formalitet, genom religiöst beteende och efterlevnad, genom dessa ”Du ska” och ”Du får inte”. När den Helige Ande uppenbarar Herren Jesus kommer befrielsen. Man kan inte förvänta sig något andligt växande, ingen fullhet, om inte köttslighetens tyranni görs om intet genom Andens ingripande.

Vi har så ofta sagt att om vi verkligen börjar se på Jesus, verkligen ser honom, honom i vilken hela denna oerhörda företeelse som heter synd och skuld nedkämpades och besegrades, genom vilken köttets makt fullständigt övervanns i Andens kraft och vi ser honom i denna fullständiga triumf som ägde rum i och genom hans varelse, insatt på tronen på Guds högra sida då kommer detta att verka i oss seger över allt vad kött heter.

Vi sitter ner vid Herrens bord för att äta och dricka av det som förebildar Herrens kropp och blod, vad betyder då detta? Det är en trons och tillitens handling vilken griper tag i honom som vårt liv här nere. Detta blod är Herren Jesu oförgängliga liv, utan synd, med makt att undanröja all död. Detta är min del här nere tills min vandring är över och mitt arbete är slutfört, för att uppehålla mig och styrka mig mitt i allt. Herren, den levande, betjänar mig genom detta mitt i all svaghet tills Gud är färdig med sitt kärl. Sådan är befrielsen nu i Kristus Jesus, den befrielse som siktar in sig på den gamla skapelsen.

Låt oss bedja, stående på den grund som hans seger utgör. Låt oss leva, stående på den grund som hans seger utgör. Vi är hans mål för all denna omsorg. All denna samlade förtjänst sammanförd i honom i härlighet ligger tillreds att förmedlas till oss av den Helige Ande. Genom uppenbarelsen av Jesus Kristus befrias vi från lagen, från köttsligheten, från alla dessa ting. Om du inte med ditt förstånd kan omfatta detta är det ändå en absolut verklighet, av all vikt och med allt värde. Bed Herren om detta uppenbarande för härlighetens sak.