Andlig Mognad

av T. Austin-Sparks

Kapitel 5 - Kristus formad i det inre

”. . .med smärta föder, tills Kristus har tagit gestalt i er.” Gal 4:19.

Motståndet mot Guds syften

När vi nu fortsätter våra tankegångar kring den andliga mognaden i insikten om det stora utrymme saken får i gudsordet och den vikt Herren själv lägger vid detta, finner vi ytterligare något som borde göra intryck, nämligen sättet på vilket denna sak drar till sig opposition. Närhelst man rör vid dessa ting finner man i sin närhet något som håller emot. Ärendet kan aldrig tas upp under neutrala förhållanden. Det är alltid kringränt av motarbetande element och krafter. Vi finner att all förmaning och uppmuntran, all tillrättavisning och allt understöd är av det mest engagerade och upplyftande slag – alltid fört fram för att bryta udden av varje form av motstånd och gensägelse. Vid varje tillfälle då Herren i det förgångna i särskild grad har verkat för ett andligt växande har det också växt fram en mot-rörelse, ett antagonistiskt element. Detta kan vi upprepat se i gudsordet.

När Herren ville föra Israel bort från Egyptens bojor och begränsningar var konflikten genast ett bittert faktum. När Israel till sist nådde fram till sitt land, uppträdde nästan genast en Akan för att bromsa och hämma utvecklingen och om möjligt sätta stopp för den mognad till fullhet vilken landet var sinnebild för – och tillfälligtvis lyckades det. Vi finner upprepning efter upprepning genom hela Gamla testamentet.

När Gud lät sin Son träda in i denna värld, vilket var ett oerhört steg mot andlig fullhet, fanns det till att börja med en Herodes, och sedan en hop fördomsfulla judar. Låt oss notera att fördomsfullheten alltid verkar mot det andliga mognandet. Trångsyntheten och fördomarna ger aldrig Gud en möjlighet. Denna ståndpunkt är som en stängd dörr. Om en sak mer än andra utmärkte många judar vid den tid när han som är Guds fullhet kom, så var det just fördomsfullhet och det var detta som förde dem bort från Guds syften.

När Pingstens dag kom med sin överväldigande öppning mot fullheten – detta som aposteln sedan kallar fullheten av honom som uppfyller allt i alla – knappast hade församlingen påbörjat sin färd förrän ett för fienden användbart instrument fanns tillgängligt i Ananias och Safira. Ytterligare, i aposteln Paulus fotspår finner vi gång efter annan dessa falska bröder som förespråkade judiska sätt och seder.

Så förhåller det sig, varje Guds företag bemöts och bekämpas av en mot-rörelse. Varje steg mot andligt mognande finner något närvarande från fiendelägret som försöker oroa, hindra och bringa oreda intill sammanbrott.

Breven från Paulus

Dessa Pauli brev lyfter fram en mängd företeelser producerade av satan, oftast på det köttsliga planet, som motverkan och motmedel mot Guds syfte – mognad intill fullhet. I församlingen i Korint brottades man med köttsligheten, man hade också liksom i församlingarna i Galatien fullt upp med dessa judaiserande grupperingar. Deras tillvägagångssätt var av ovärdigaste slag. De värsta slagen sökte de tillfoga Guds sak genom sina angrepp på aposteln Paulus som person, som ett Guds instrument – en attack som var långt under den värdighet man borde ha funnit hos sådana som sade sig skydda Guds intressen.

Så är det alltid. När Gud begynner att verka och tar fram ett kärl för Kristi formande och tillväxt bland sitt folk, för ett andligt förmerande och växande, kommer genast fiendens attack mot detta kärl genom att försöka vränga förståelsen av dess syfte och resa upp en fördomsfull hållning. Denne fiende kommer att skapa en vrångbild av detta lilla kärl, han kommer att mobilisera lögner, han kommer att använda all tillgänglig metod för att misskreditera det så att den gudomliga målsättningen faller i vanrykte och arbetet stannar av. Här har vi ett brev, galaterbrevet, vilket är mättat av konflikt. Martin Luther var en kämpe och han sa att han hade låtit sig trolovas med detta brev. Men han sa något mer: ”Förut levde jag fridsamt och i stillhet, med ro och med vänners gillande men nu är jag omgiven av ett solitt block av fiender!” Detta är talande eftersom galaterbrevet för med sig spänningar av detta slag.

Här befinner vi oss på konflikternas område, och huvudpunkten består i att vi ska föras till insikt om att när Gud verkar för ett växande mått av Kristus hos de heliga utsätts detta arbete för helvetets antagonism, och det kärl som Herren använder för detta ändamål måste uthärda fiendens samlade elakhet och ursinne. Denne fiende kommer att göra allt för att kärlet inte ska kunna användas, göra det obrukbart för Herrens sak. Aposteln Paulus befann sig alltid personligt representerande den sanning som hade anförtrotts honom, som ett kärl i vilket allt som kunde hänföras till denna sanning hade formats som personlig upplevelse. I detta avseende såväl som i så många andra är det tydligt att Paulus hade valts att vara ett särskilt kärl till att bära och lyfta fram Guds fullständiga plan för församlingen och det har inte funnits fler män som så har mött och utsatts för helvetets försök att omintetgöra Guds verk. Han visar oss genom sin egen erfarenhet vad vi kan förvänta oss om vi är inlänkade till Guds syften.

Detta är menat att vara upplysande och styrkande, detta är ämnat att betraktas från en enda synvinkel. Det skulle förklara saker och det skulle resa oss på fötter. Fara föreligger så ofta när motståndet reser sig mot oss och vi får lida, lida intensivt, att vi ser lidandet som något i sig själv och hänför det till naturliga orsaker, hörande till livets gång. Vi ser oss som slumpens offer och missar källa och innebörd, den definitiva och direkta relationen till det ändamål vilket vi är knutna till.

Det kan så vara att du inte kan ta med dig detta nu därför att du inte har samlat tillräcklig erfarenhet, men andra kommer att kunna förstå. Tro mig, om du har anförtrott dig till Guds fullständiga syften och mål, om du har äktat Guds hela tanke för sitt folk – hans tanke för dig, för andra människor och särskilt för församlingen – kommer du att bli utsatt för fiendens omfattande försök att slå sönder och omintetgöra, ett tillintetgörande av dig och av din uppgift. Du kommer att råka ut för detta på fysiska planet, på själslig nivå och i ditt innersta. Du kommer att utsättas för denna opposition i ditt inre och runt omkring dig. Du finner dig själv mitt uppe i batalj och kamp. Och detta som är sant och verkligt för individen är också sant om varje liten gemenskap som ställt sig till Herrens förfogande.

Angreppets form bland galaterna

Vi finner oss i omedelbarhetens atomsfär när vi öppnar detta brev till galaterna. Här slösar Paulus ingen tid. Han använder få artighetsfraser. Han introducerar sig och själva introduktionen är som en attack. Han öppnar anfallet i den första meningen: ”Från Paulus, apostel, utsänd inte av människor eller genom någon människa. . .” Detta är ett tillslag. Bataljen är inledd. Dessa judaiserande element hade varit i verksamhet och de hade övertygat dessa galater om att Paulus inte var en äkta apostel. Han uppträdde, enligt dem, som självutnämnd; han var ju inte en av de tolv. ”Paulus, apostel, utsänd inte av människor eller genom någon människa utan av Jesus Kristus och Gud, Fadern, som har uppväckt honom från de döda.” Detta är att acceptera en utmaning, att ta upp en kastad handske. Det når in i det allra innersta. Det fattar tag i fiendens svärd och vrider in det mot honom själv. Dessa judaistiska agitatorer säger att jag inte är en av Jerusalem erkänd apostel; jag bär inte med mig något godkännande från huvudkvarteret; jag tillhör inte den ursprungliga skaran av tolv lärjungar; jag har inte fått något rekommendationsbrev från prästerskapet, dessa som kallas pelare. Jag håller med om detta. Men jag hämtar mitt apostlaskap ur annan källa. Jag tog emot det av Jesus Kristus och Gud, Fadern. Vad kan ni säga mot detta? Hur hanterar ni det?

Vi pekar på detta för att visa att konflikten är verksam faktor i vår närhet och närhelst Gud verkar för att låta Sonens avbild formas fullt ut i församlingen är fienden alltid mest aktiv i sina försök att stoppa en sådan utveckling och det med alla till buds stående medel. Minns detta i varje sammanhang. Må Herren hjälpa oss att minnas. Om vi kommer ihåg detta kommer det att vara till hjälp och räddning.

Vad dessa judaistiska antagonister försökte åstadkomma är kanske inte något som vi behöver ta upp i detalj just nu. Om de hade fått som de ville, hade resultatet blivit att galaterna hade återvänt till och sjunkit ned i religiös formalism, i ritual och ceremoni, i tradition och rutin – allt i Guds namn, allt på bekostnad av det som är levande och sedan på bekostnad av Guds verkliga syfte. Aposteln tar upp själva striden om livet i detta brev, han gör livet självt till det centrala.

Vi ser klart att fiendens metod inte bara begränsades till galaterna, allt detta var i rörelse före deras dagar och det pågår fortfarande: form, ramar, regler, yttre struktur, bestämda turer, tradition och ceremoni, verksamhet i Guds namn – allt som en ersättning för livet, för livspulsen, för Andens liv och Guds tanke. Detta är alltigenom sant. Fienden är fullt på det klara med var han kan finna ett brohuvud, vad han kan dra fördel av.

Dessa galater hade kommit direkt ur hedendomen och denna hedniska kult innehöll långa rader av riter, ceremonier och förordningar. Man var van vid att utföra alla dessa kultens ritualer och följa dess påbud vilka utgjorde mall och struktur för dessa hjälplösa gudars tillbedjan. Och för dessa människor var dessa rutiner en nödvändighet. Man måste kunna röra vid något, ha något att ta stöd mot, måste höra, måste kunna se, kunna åstadkomma något, hantera något. Alla dessa hjälpmedel, dessa ting och tillbehör, dessa sidoföreteelser är oundgängliga i deras religion, och man känner sig svulten utan dem. Ta bort det artistiska, ta bort det estetiska, ta bort det yttre, dessa ting som talar till sinnena, ta bort dessa företeelser som uttrycker känslor – vad finns då kvar av religiositeten?

Detta rena, andliga liv i tro som inte pyntats med något yttre är inte intressant nog för själen och förefaller vagt och konturlöst. Man menar att sådant är overkligt och onaturligt. Dessa galater hade förts ut och bort från de hedniska riterna och hade vänt sig till Herren. Då infinner sig dessa judaister med sina krav på yttre mönster och menar att ”om ni inte låter er omskäras kan ni inte bli frälsta”. ”Det ni behöver är att återföras till judisk sed.”

Om man befinner sig i dålig andlig kondition har man kanske svårt att stå emot när argumenten serveras tilltalande och med visst eftertryck. När man dessutom vänder sig mot den som använts som instrument för din frälsning och visar hur svagt detta kärl är och att det dessutom står i opposition till det som är accepterat som huvudlinje i Jerusalem är det lätt att falla till föga. Dessa ledare i Jerusalem hade känt Jesus personligen; de hade vandrat med honom och de kunde inte ställa sig bakom en paulinsk, andlig linje – de satte fortfarande tilltro till dessa judiska seder. ”Så du förstår, Paulus har fel, han är ensam i sin tro, ingen håller med honom.” Så föll deras ord.

Alltsammans var så förrädiskt och fienden hade en hållhake på dem utifrån den erfarenhet de bar med sig från det gamla livet, en erfarenhet som öppnade för det själiska, icke-korsfästa livet. ”Vem har förhäxat er, ni som har fått Kristus framställd för era ögon. . .?” Anden väljer här ett skarpt grekiskt grunduttryck. En förtrollning är något underbart, tills man vaknar upp ur den. Den tjuskraft och charm som galaterna utsattes för var ämnad att stjäla något från dem och Paulus avslöjar och konfronterar dessa krafter.

Ett andligt uppfattande av Kristus

Låt os nu ta fasta på denna huvudpunkt; i Kristus är vi kallade ut från allt sådant. Det hör till det jordiska, det hör till det strikt mänskliga – allt detta som rör stadgar och förordningar, ritualer och traditioner, detta envisa fasthållande vid yttre ting. Vi har kallats ut ur, bort från detta till ett himmelskt liv i Jesus Kristus genom tro. När man verkligen når fram och igenom finns det ingen dragning till sådana ting, man är förlorad för denna värld. Detta är brännpunkten i Gal 4:19: ”Mina barn, som jag nu än en gång med smärta måste föda, tills Kristus har tagit gestalt i er.”

Paulus menar inte att han just då var i färd med att våndas för den fulla utgestaltningen av Kristus enligt Guds syften. Naturligtvis fanns detta också med, naturligtvis hade det sin särskilda relation också till detta, men hans tankar rör inte detta slutgiltiga uttryck, denna fullhet och detta formandets fullbordan. Han syftar till ett mera närliggande och omedelbart definierande av Kristus hos dessa galater: ”Jag bär på vånda för att Kristus ska ta distinkt form hos er, i er”. Kristus var inte klart urskiljbar, hade inget definitivt uttryck i dem. Kristus hade ännu ingen preciserad mening för dem. Något hade hänt bland dem. De hade fötts ovanifrån, de hade tagit emot Anden, genom tro hade de vänt sig till Herren Jesus men det var tydligt att de inte hade fattat betydelsen av Kristus.

Paulus sade, ”Jag är rädd att jag har ansträngt mig förgäves bland er”. Vad är detta att arbeta förgäves? Mina kära, i relation till Guds syften, i relation till Guds tanke är det långt ifrån tillräckligt att ”tro på Gud”. Det är absolut nödvändigt att lära sig se vem Jesus är och vad tron verkligen innehåller.
Om du vill ha särskild bevisning för att det är denna sak som står mellan Paulus och galaterna, tänk då på att Herren Jesu Kristi personliga namn används bortåt fyrtio gånger i detta korta brev. Det är inte den beskrivande titeln som brukas så ofta på andra ställen. Varför detta? Varför har han lagt in så många referenser till Jesus i detta brev? Det är ändå uppenbart. Lyssna på hans utrop: ”Ni som har fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst”, öppet tillkännagiven och ändå har ni inte sett!

Kristi kors nämns vid fyra tillfällen i detta brev i anknytning till dessa de mest omfattande ting vilka vi nu behandlar. Vi ska inte stanna upp inför dem just nu, men dessa fyra uttalanden om Herren Jesu kors är bland det främsta och viktigaste som kan sägas; och de refererar alla till änden på den självcentrerade personligheten. ”Jag är korsfäst. . .” – det allt omfattande sakförhållandet; sedan, efter samma sätt, skiljd ifrån lagen – ”Jag dog från lagen; lösgjord från köttet – ”De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär”; lösryckt från världen – ”För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen”. ”. . .fått Jesus framställd för era ögon som korsfäst” – och ni har inte förstått tillämpningen av allt detta.

Om ni bara ville tro (ni galater och alla andra) hade ni en gång för alla befriats från dessa jordebundna religiösa, rigorösa system, dessa jordiska riter och traditioner och allt som hör till detta. Ni skulle ha blivit förda till en Himlens ståndpunkt - Kristus korsfäst har denna innebörd. Att omfattas och gripas av Kristus innefattar en absolut befrielse från allt som hör till denna värld, också det som har religiös prägel. Här finner vi själva kärnpunkten i fråga om mognad eller icke mognande.

Du frågar dig vad det var som konstituerade galaternas brist på mognad? Det var detta att de, under påtryckningar och utifrån en kraftfull argumentation, så lätt och så kvickt återvände till en religiositetens ordning, vilken Kristi kors hade gjort ände på.

Mose lag med dess rutiner och ordningar hade nått sitt slut på korset. Detta hade tjänat ett syfte, men hade nu nått sin fullbordan i Kristus och Kristus korsfäst utgjorde en slutpunkt. I Kristus uppstånden blir allt som dessa ordningar förebildade till en andlig väg och vi är nu förenade med Kristus i Himlen. Han är vår överstepräst, vårt offerlamm, det dyrbara blodet, uppenbarelsetält och närvarons sammanfattning, vår väg till Gud, öppen led genom förlåten, Gud välkomnande. Allt som beskrevs med hjälp av dessa förebilder finner sin verklighet i honom uppstånden och upphöjd och allt hör oss till som andliga värden. Och du säger ditt ”ja” till allt detta, men ”det ligger så långt borta”, ”det är närmast overkligt”, ”vi vill ha något som man kan ta tag om, se och höra”. Detta är en bit av omognaden, detta är andlig naivitet. Barn vill ha saker de kan se och ta på – och det är naturligtvis rätt och riktigt i sitt sammanhang. Men aposteln skickar galaterna till den nivå där alla sådana ting måste överges. Han säger skarpt till dem att deras vuxentid, deras ansvarstid, deras tid som söner måste begynna. Det är närmast förfärande hur långt han går med dem på dessa punkter.

Sönernas insättande ligger i framtiden, arvet ligger tillreds säger aposteln, men vi är alla Guds söner genom tron på Jesus Kristus och det förväntas av oss att vi nu börjar leva enligt söners regel. Vi borde inte syssla med leksaker och sandlåda, bilderböcker och åskådningsmaterial; i vår ande kan vi omedelbart fatta tag i Kristus och leva i gemenskap med honom. Herrens kors är i detta brev inte enbart framställt i relation till våra synder men också i förhållande till all religiös köttslighet. När Paulus säger: ”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig,” lägger han till ”och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig”. Det är ett särskilt slags liv. Korset för oss ut till det liv som är Guds Sons liv och som endast kan levas genom tron. Detta måste nu vila i väntan på ytterligare eftertanke.

Kristus formad i det inre, en sak av yttersta betydelse

Jag tror att vi nöjer oss med att ytterligare en stund dröja inför orden i kapitel fyra och vers nitton: ”Mina barn, som jag nu än en gång måste föda med smärta”.

Detta är ett utrop fyllt av smärta, en åstundan mättad med vånda att de troende skulle nå en punkt där de gjorts stadiga – Kristus formad. Det är en ställning där de nått en klarhet och beständighet i återspeglandet av Kristus. Något är fastlagt och orubbligt. De har sett Kristus och kan därför inte bringas ur jämvikt. Man kan inte rubba dem, inte ens distrahera dem. De bär på verkligheten självt, Kristus har tagit gestalt i dem.

Om Paulus suckar och våndas och kämpar för detta, hur viktigt är då inte allt detta och hur vittomfattande är inte konsekvenserna i en galatersituation. Det är den allra största sak bland de kristna att de skulle nå en klart markerad och stabil position i fråga om Kristus i all klarhet och slutgiltighet, att de skulle vara väl rotade och grundade, att de inte skulle kunna rubbas eller lockas åt sidan av glamorösa anbud. De känner Herren och kan därför inte skakas eller rubbas. Man behöver inte fostra sådant folk. Man behöver inte arbeta med att få den sorten på fötter. Man behöver inte förse dem med stöd och kryckor. Sådana kan man räkna med. Man vet att de bär med sig en bärande, en välgrundad insikt om Herren och hans vägar. De tar sig vidare utan att hamna på sidospår och avvägar. Det vet vad det vill säga att känna och lära känna Kristus.

Du inser att detta är fundamentalt för att nå fram i Guds syfte, vilket är mognad fullt ut, vilket är att ha skaffat djupgående kännedom om Kristus, att ha förts till en fast relation med honom. Eftersom dessa ting saknas finner man församlingen i så stor andlig fattigdom, den är svag, dess gränser är snävt satta, den besegras och lider upprepade nederlag. Allt är sist och slutligen en fråga om att ha sett Herren Jesus. Detta är anledningen till att aposteln med all kraft för fram sin egen ställning som förebildande hållning. Det är så han inleder brevet till galaterna och går till angrepp. Han slår fast att hans apostlaskap är av Himlen, inte något som kommer från människor. Han går sedan vidare med sin sak och strax säger han: ”Han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd, beslöt att uppenbara sin Son i mig. . .”. När detta hände, säger han ’for jag inte upp till Jerusalem’ för att konferera med kött och blod. Allt lades ner i mitt inre genom den Helige Ande.”

Allt givet genom Anden

Gå igenom detta brev igen och räkna de ställen där Anden är nämnd. Du kommer att upptäcka att det talas om Anden ideligen, och det arbete som han utför i människors hjärtan för att man ska kunna se Herren Jesus. Jag talar naturligtvis inte om att se en figur, inte att se en person. Jag talar om att kunna ta till sig meningen och ändamålet med Guds Son, innebörden av mannen Jesus Kristus, hur allt som har varit och kommer att vara summeras i honom, hur han förkroppsligar hela Guds tanke, hur han blir till källa för allt som behövs i samband med Guds syften – allt detta har han blivit för aposteln Paulus. Paulus behöver inga judiska offeraltaren, inga präster, inget blodsutgjutande, inga offer, inte ens ett tempel eller tabernakel. Jesus Kristus är allt detta och oändligt mycket mer. Paulus lever inte genom sådana ting. Jesus Kristus är hans liv. Han behöver inte den ledning och hjälp som kunde hämtas ur detta, Jesus Kristus är hans ledning och livsväg. Det är vad Herren Jesus är som är totalsumman av allt.

När du kommit hit, har du funnit friheten. Det finns inte längre behov för någon som säger till dig att bete dig på särskilt sätt eller att handla och agera efter mönster. Det tillhör lagen. Du är friad från sådant, förd ut ur det – det finns inget liv i detta. Du har kommit till ro, det finns frihet, det finns frid och styrka i Kristus, i samhörigheten och gemenskapen med Gud i honom.

Tänk igenom den oerhörda betydelse detta val hade för galaterna. Paulus vädjar till dem: ”Ni som började i Anden, skall ni nu sluta i köttet?”. Ni som begynte på den vägen genom den Helige Ande, tror ni att ni kan nå Guds mål och fulländning genom religiös aktivitet? Detta är helt enkelt otänkbart. Inte undra på att vi finner Paulus häpen, förbryllad, ställd och mycket arg inför att någon vill kullkasta och urståndsätta Kristi kors och åsidosätta livet i Anden.

Andlig mognad består i att den Helige Ande uppenbarar meningen med och innehållet i ”Kristus i oss”. Den andliga omognaden visar sig i att vi tar till allt detta yttre för att hjälpa oss att vara goda och gudfruktiga, och detta med ett högst otillfredsställande resultat. Förstår du skillnaden? Läs brevet igen med denna utgångspunkt: ”Eftersom ni är söner har ni mottagit Guds Sons Ande i vilken vi ropar Abba, Fader. . .”. På Nya testamentets originalspråk, det talade arameiska och det skrivna grekiska, finner vi exakt samma ord som Jesus använde när han bad. I sin bön tog han inte till ett högtravande ”Fader”. Han sa ”Pappa”. Det är märkligt att Anden har bevarat detta, givit oss originalet och sedan en översättning som om han ville föra oss in i det innerligaste förhållande, föra oss i vår ande in i Herren Jesu hjärta.

Så som Jesus kallade Fadern ”Abba” så leder den Ande som var i Kristus oss till att uppleva gemenskap med Fadern. ”Eftersom ni är söner har ni mottagit Guds Sons Ande i vilken vi ropar Abba, Fader. . .” Detta är begynnelsen till livet i Ande – Abba, Fader! Och det har sin början i Anden, sin tillväxt i Anden och sin fullbordan i Anden; den Ande som är Sonens Ande.

Här ser du Guds tanke, Guds mål: Att formas till avbild av hans Son. Hans Sons Ande ropar sitt ”Abba” i oss och uppenbarar Kristus i oss. ”Det behagade Gud. . . att uppenbara sonen i mig.” Detta placerar allt invärtes från första stund och till yttersta ände, begynnelse och avslut; första steget och fullheten vilar i detta. ”Uppenbara sonen i mig.” Detta står ensamt mot allt religiöst yttre gods. Detta är skillnaden mellan liv och död, Himmel och jord, tid och evighet. Och Paulus kallar detta frihet, ”den frihet som tillhör Guds barn”, ”kallade till frihet. . .”.

Må Herren göra detta tydligt och klart för våra hjärtan så att vi lär känna Kristus.